Fortsättning.

Fortsättningen..

När vi kom in i rummet så sov T. Jag klappade honom och grät. Där ligger min lilla pojke och runt omkring är det en massa maskiner, sladdar och slangar. 

Personalen var så himla bra. Dom förklarade allt i lugn och ro, vi hade ju en del frågor. 

Efter ett tag så vaknar T, öppnar bara ögonen. Rör sig inte. Han hade fått ganska så stora mängder med muskelavslappnande medicin så han var helt slut. 

Olika läkare kommer in och alla var säkra på att det var feberkramper, oftast så får barn bara en kramp men T fick flera. 

Vi låg kvar på intensiven en natt och sedan så sov vi på barnavdelningen natten efter. 



Det var jobbiga dagar. Det var jobbigt att se sitt barn så där. Alla blodprover dom tog som gjorde han så ledsen, varje gång dom tog tempen på honom så skrek han. Han hade så ont, och han var ju rädd såklart. 

På fredagen så fick vi komma hem, det var så skönt att komma hem. Det finns mer att berätta men det är bara små detaljer. 

Theodor var världens bästa kille på sjukhuset, han charmade alla. Busade och tokade sig som bara han kan. Han sov mycket, många timmar i sträck. Förståeligt efter allt jobbigt han varit med om. 

Ja tänk vad vi fick vara med om.. Vi var så rädda och ledsna. Usch. Nu hoppas vi att han får vara feberfri ett bra tag, för när han väl får feber igen så kommer vi oroa oss för feberkramper.. 

Tack till alla som har hört av sig under  och efter sjukhusvistelsen, det betyder mycket. 


Detta fick Theodor när han låg på intensiven. En nalle och duktighets medalj. Så gulligt. 

Våran kämpe ❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0